Bestruket papper är ett vanligt substrat vid flexografiskt tryck. För att möta de specifika tryckbarhetskraven för den flexografiska processen måste kontrollåtgärder fokusera på tre nyckelaspekter: bläckabsorbans, ythållfasthet och beläggningsskiktets elasticitet/fjädrande.
Bläckabsorption
Bläckabsorbans-definierad som papperets förmåga att absorbera bläck eller bläckets förmåga att penetrera beläggningsskiktet-är en kombinerad manifestation av de inneboende egenskaperna hos både papperet och bläcket under tryckförhållanden; det är också den mest kritiska faktorn för tryckbarhet. Många tryckfel uppstår på grund av en oöverensstämmelse mellan det bestrukna papperets bläckabsorptionsegenskaper och de specifika tryckförhållanden som används. Överdriven bläckabsorption av papperet resulterar i tråkiga, matta utskrifter eller till och med "kritning" (pulverbildning), medan otillräcklig absorption saktar ner bläcktorkningen, vilket leder till-avsättning (smetar på baksidan av arket).
De vatten-baserade bläck som används i flexografi innehåller vatten-lösliga hartser med små partikelstorlekar. Bestruket papper är ett poröst material; hålrummen som bildas av fibrer och pigmentpartiklar utgör grunden för bläckabsorption, och kapaciteten hos dessa hålrum att absorbera bläck fungerar som ett nyckelmått för att utvärdera papprets absorptionsförmåga. Dessa hålrum bestämmer volymen och hastigheten för bläckpenetrering när bläcket appliceras på pappersytan.
Under utskrift tvingas en del av bläcket direkt in i papperets tomrum genom trycktryck. När det återstående bläcket överförs till pappersytan, absorberar fibermellanrum mindre än bläckpigmentpartiklarna bläckvehikeln (bindemedlet) via kapillärverkan, medan pigmentpartiklarna stannar kvar på ytan för att torka snabbt. Följaktligen är god ytmikroporositet väsentlig för effektiv bläckabsorption.
Beläggningsskiktets sammansättning påverkar papperets ytmikroporositet avsevärt. Beläggningen består vanligtvis av en pigmentblandning av kaolinlera och kalciumkarbonat. Forskning utförd av TCT Laboratory (Hagemeyer) på pigmentblandningar av kaolin och kalciumkarbonat avslöjade att den relativa sedimentationsvolymen (RSV) toppar vid ett förhållande på 70:30; detta förhållande anses vara optimalt, eftersom det ger en lös beläggningsstruktur.
Beläggningsvikten påverkar också mikroporositeten hos den bestrukna pappersytan. Vid högre beläggningsvikter saktar ökat motstånd inuti filterkakskiktet vätskeflödet in i baspapperet, vilket ger mer tid för pigmentpartiklar att ordna om och packas effektivt; detta resulterar i en tät beläggningsstruktur med minskad porositet, vilket är skadligt för bläckabsorptionen.
Bindemedel är en annan faktor som påverkar mikroporositeten hos den bestrukna pappersytan. Naturliga bindemedel tenderar att ge en öppnare beläggningsyta och större porvolym jämfört med syntetiska bindemedel, vilket resulterar i högre luftgenomsläpplighet och stark bläckabsorbering. Omvänt, syntetiska bindemedel-som PVA och latex-uppvisar utmärkta filmbildande-egenskaper och interagerar starkt med pigmentpartiklar; de skapar en beläggning med låg porvolym och en tät yta, vilket leder till minskad luftgenomsläpplighet och svagare bläckabsorptionsförmåga.